A

Det händer att jag tänker på dig ibland, du lever liksom kvar inom mig. Det har gått ännu ett år sedan du lämnade din familj, dina vänner, denna planet. Det skulle inte vara du.

Du var en kämpe. Du kämpade emot din Leukemi i flera år men tillslut räckte inte ens ditt kämpande till och du blev bara sämre och sämre.

Jag kommer ihåg den dagen jag fick reda på att du hade tagit ditt sista andetag. Mamma skrev ett sms och berättade att du hade dött. Men jag ville inte tro att det var sant, ville inte tro att det var du. Så jag reagerade inte. Det var nog inte förrän din begravning som jag verkligen förstod att det var du som låg i den lilla, vita kistan. Det var så fint i kyrkan den dagen, så fridfullt och vackert. Men det gjorde så fruktansvärt ont. 

Jag har hälsat på dig vid din grav några gånger och sagt några väl valda ord. Du svarade inte, men jag vet att du lyssnade, kände, berördes.

Det händer att jag tänker på dig, Martin.
Det skulle inte vara du.