A

Här sitter jag, två månader från min 18-årsdag och kan inte sluta tänka på vad jag har och inte har i livet. Jag försöker hela tiden att intala mig själv om att jag ska uppskatta det jag har, men hur ska jag kunna uppskatta något när jag knappt vet vem jag är? Såklart går detta upp och ner, vissa dagar mår man bättre än andra. Men snart orkar jag inte hålla humöret uppe längre. Jag faller och faller, men ingen ser och ingen hjälper. Jag kan inte sätta fingret på vad som tynger mig, och jag kan egentligen inte förklara vad som är fel. Men att det är någonting är jag helt säker på. Nu gäller det bara att ta reda på vad problemet är och försöka få det ur världen.

Jag ska sluta kasta pärlor åt svin.